Av Kerstin Mattiasson Utas
Sen den 24 februari 2022 är det många som känner igen Gammalsvenskby och
svenskbyborna. Anledningen är till stor del medias intresse för Rysslands anfallskrig mot Ukraina vilket naturligtvis är tråkigt. Vilka är då svenskbyborna? De kommer från
Gammalsvenskby som ligger vid floden Dnipro (det ukrainska namnet på floden) i Cherson oblast (region/län). Svenskbyborna kom till Sverige och många bosatte sig på Gotland i början på 1930-talet. Men hur hamnade svenskarna långt borta i Ukraina från början?
Dagötiden
Vi börjar från början och förflyttar oss några hundra år tillbaka i tiden. Utanför Estlands kust ligger en stor ö som heter Dagö (Hiiumaa på estniska). Det är Estlands näst största ö. Historiker och forskare har kommit fram till att ön var öde år 1228. Men i mitten på 1200-talet verkar det ha i alla fall ha funnits en estnisk befolkning på ön.
Det är oklart om det kom svenskar till Dagö på 1200-talet eller om det dröjde en bit in på 1300-talet innan de anlände. Första gången Dagösvenskarna nämns i urkunderna (äldre språk för skriftliga handlingar) är när de 1470 befrias från dagsverksskyldigheten av Tyska Orden på ön. Då fanns de redan på Dagö och fick i stället för dagsverksskyldigheten betala en avgift om 20 rigiska mark per år och skatteområde.
Uppgifter som härstammar från 1600- och 1700-talet berättar att Dagö-svenskarna hade kommit från Nyland i Finland (ett svensktalande område i Helsingforstrakten) eller från Roslagen i Sverige. Det berättas om fiskare som fick rätten att bosätta sig på ön mot skatteavgifter i fisk, skyldigheter att lotsa skepp och assistera vid skeppsbrott. Svenskarna bosatte sig på den norra delen av Dagö. Den största svenska byn hette Röicks (dagösvenska Räike, estniska Reigi) som troligen är svenska och benämning på en gård, en rök. Med tiden blev de inflyttade fiskarna också bönder.
Foto av turistkarta över Dagö (utgiven av visitestonia.com 2020)
Tahkuna fyr på norra Dagö (eller Takne fyr som svenskarna kallade den).
Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2023
Efternamnen som många känner igen och kanske tror är gotländska namn kommer från nordvästra delen av Dagö där svenskarna bodde. Vem känner inte igen Knutas, Buskas, Utas, Annas, Kotz, Hinas, Martis, Mutas och Hoas som är vanliga efternamn på Gotland? Namnen kom från byar, platser, gårdar och familjer på Dagö där svenskarna bodde. De tog namnen med sig till Gammalsvenskby som släktnamn.
Det finns flera indikationer på att svenskarna hade kommit norrifrån, från det svenska Nyland i Finland. Den dialekt som talades i Nyland låg väldigt nära den dialekt som de flesta estlandssvenskar på Dagö, Ormsö och Nuckö talade. Stora likheter upptäcktes också mellan folkdräkter i Nyland och folkdräkter på Dagö och Nuckö.
Det som väger tyngst i försöken att hitta Dagösvenskarnas ursprung är de dagösvenska runkalendrarna som följer den helgonkalender som biskopen i Åbo hade upprättat. En bevarad runkalender som är skuren på Dagö 1766 följde med svenskarna till Ukraina 1781–82 och finns idag att se på Nordiska museet i Stockholm. Jag ska också nämna att det finns handlingar och intyg från 1673 och 1746 som beskriver var de svenska bönderna kom ifrån och vilka uppgifter de hade.
Så här kunde en gård se ut på Dagö på 1700-talet. Det här är Mihkli gård i Malvaste by eller Mickelsgården som svenskarna kallat den. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2023
Interiör från boningshus på Mickelsgården. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2023
År 1563 erövrades Dagö av svenska trupper. Till en början respekterade svenska kronans fogdar de estlandssvenska böndernas förmåner när de skulle driva in skatt. Svenska kungar och drottningar fick under en lång tid skriva under nya privilegiebrev och skyddshandlingar för böndernas räkning. Länge lyckades svenskarna hävda att de var fria bönder och under den tiden lyckades de också nå ett visst välstånd. De svenska bönderna försörjde sig på fiske och jordbruk och handlade även med tjära och kalk som de brände själva. De hade egna segelfartyg och seglade till Reval (Tallinn), Hapsal, Pernau (Pärnu) och Riga där de kunde få bra betalt för tjära och kalk. En av mina förfäder var faktiskt skeppare i Röicks på 1600-talet.
År 1620 fick greve Jakob De la Gardie arrendera Dagö och 1624 sålde kung Gustav II Adolf ön till honom. Jakob De la Gardie var en av stormaktstidens största jordägare och hade gods i Sverige, Finland, Estland och Tyskland. Han började med att vräka estniska bönder i en by som låg söder om Röicks och byggde där Hohenholms herrgård. Dagösvenskarna kom att tillhöra Hohenholm och arbetade där. De levererade också sina skatter dit.
När Axel Julius De la Gardie ärvde Dagö efter sin far Jakob förvärrades de svenska
böndernas situation. 1659 förbjöd han deras fria handel med bland annat boskap och kalk. Priserna som bestämdes av greve Axel Julius De la Gardie och hans män var lägre än marknadspriserna och det kunde inte svenskarna godta. En lång rättsprocess startade och tog egentligen inte slut förrän Dagösvenskarna lämnade ön i augusti 1781.
Det Stora nordiska kriget bröt ut år 1700. När kriget sen tog slut 1721 hade Dagö blivit ryskt. Dagösvenskarna försökte att vädja till Tsar Peter om att få tillbaka sina gamla förmåner men han svarade aldrig. Dagösvenskarna började att behandlas lika som de estniska bönderna, både i arbetsprestationer och skatter. 1740 kom ett beslut som likställde en godsägares bönder med husdjur och redskap. Godsägaren kunde sälja dem eller använda dem i byteshandel, vilket också skedde.
Reigi (Röicks) på Dagö augusti 2023. Rootsi betyder ”svenska” på estniska så det är mitt i svenskbygden. Vägen till höger går till Buskas och Hoas och vägen till vänster går långt ut på en udde där Utas hade sin hemvist. Foto: Kerstin Mattiasson Utas
Uppsagda och förvisade
Under 1740-talet hörde grevinnan Ebba Margareta Stenbock av sig till ryssarna och krävde att få tillbaka De la Gardies släktgods. Det dröjde nio år men godset återlämnades till familjen De la Gardie-Stenbock 1755. Ebba Margaretas son greve Karl Magnus Stenbock ärvde godset och var den som till slut sade upp de svenska bönderna från sina gårdar 1779. Dagösvenskarna hade ännu en gång försökt med en rättslig process för att bli fria bönder men det misslyckades. Stenbock sålde godset vidare till baron Otto Reinhold Ludwig von Ungern-Sternberg efter att ha sagt upp bönderna. Den senare kunde tänka sig att låta bönderna stanna kvar under vissa villkor men då var det redan för sent.
Rykten om rättsprocessen hade även nått fram till det kejserliga hovet i Sankt Petersburg. Dagen innan de svenska bönderna gjorde upp med baronen hade kejsarinnan Katarina II utfärdat en order om att de skulle förflyttas till det Nyryska guvernementet, en region i Ukraina som ryssarna hade erövrat från Turkiet. Dagösvenskarna blev bland annat lovade bördiga jordar, flera års total skattefrihet, startbidrag, utsäde och tillgång till egen kyrka och präst.
Hur det var med svenskarnas frivillighet när det gällde flyttningen från Dagö får vi nog aldrig veta säkert. Enligt traditionen i Gammalsvenskby handlade det om en förvisning från Dagö. Svenskarnas syn på saken kan naturligtvis ha färgats av händelserna som ledde till flyttningen och vandringen till det nya landet.
Kyrkoherde Karl Forsman från Röicks följde sina församlingsbor till sockengränsen mellan Röicks och Pühaleps socknar på Dagö. Där reste han ett enkelt träkors och höll en sista bönestund för de som skulle utvandra. Platsen kom att kallas för Korsbacka (Ristimägi). Platsen är idag välbesökt av både turister och ättlingar till de utvandrade svenskarna. Det sägs att alla som besöker platsen för första gången ska göra ett eget kors av det de hittar i naturen (utan åverkan på den) och sätta upp det på Korsbacken. Det betyder tur eller lycka i framtiden.
Det finns idag många kors på Ristimägi (Korsbacka) som är gjorda av andra material än det naturen bjuder. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2023
Förflyttningen och den långa resan
Ansvarig för förflyttningen av svenskarna var överste Ivan Sinelnikov, utsänd av furst Grigorij Potemkin. Enligt en förteckning som upprättades av Sinelnikov var det 967 personer som lämnade Dagö den 20 augusti 1781. Antalet personer som gav sig av mot Ryssland och Ukraina kan ha varit något högre. Bytraditionen har berättat att det i verkligheten rörde sig om ytterligare något antal personer.
Familjerna som gav sig i väg hade med sig allt de ägde efter försäljning av hem och redskap. Många familjer hade 3–4 hästar, ett par oxar och 2–3 kärror. Några hade flera och några hade färre. Det fanns till och med familjer som inte hade någonting alls. Min förfader från släkten Utas hade fyra hästar, två oxar och tre kärror när han tillsammans med resten av familjen startade den långa resan i augusti 1781. De var åtta personer, tre vuxna och fem barn.
Via hamnen i Heltermaa skeppades svenskarna över till det estniska fastlandet. Det finns inte så många uppgifter om vandringen från Dagö till Ukraina och det blivande
Gammalsvenskby. Men nyare forskning har visat att de färdades till Pskov som ligger i Ryssland. Därifrån gick färden raka vägen ner genom Belarus (dåvarande Vitryssland) och vidare mot trakten av Poltava i Ukraina.
Vägen var lång och det var höst och vinter. Sjukdomar härjade bland resenärerna och flera av svenskarna dog under resan. Bytraditionen har berättat om den hårdföre kapten Makarov och hans soldater från Kasans rytteri. De drev på svenskarna hårt under vandringen. I slutet av november det året var de ändå tvungna att slå läger för vintern. Kapten Makarov utsåg Reshetylivka, en by väster om Poltava, till vinterläger. Många svenskar var sjuka och i en rapport till Potemkin framgick att många hade drabbats av smittkoppor under vägen. De flesta av dem var barn och de hade ännu inte blivit friska när de anlände till Reshetylivka.
Det finns en uppgift från den 24 januari 1782 att 30 vuxna och 56 barn dittills dött. De flesta hade dött av olika sjukdomar eller till och med ålderdomssvaghet. 56 barn hade dött av smittkoppor. Bytraditionen har berättat att byborna vid vinteruppehållet i Reshetylivka lärde sig de svenska begravningspsalmerna utantill eftersom så många svenska begravningar måste hållas där.
I april 1782 bröt gruppen upp från sitt vinterläger, korsade floden Dnipro och påbörjade den sista etappen längs flodens västra sida. Och den 1 maj nådde de fram till den plats där de skulle bygga sin by. Det var 535 svenskar som nådde fram till platsen där de sen skulle bo i 147 år. Det har konstaterats att minst 345 personer dog i Reshetylivka och att endast hälften av gruppen, eller färre, nådde fram.
Av släktingarna, familjen på åtta personer, var det bara de tre äldsta barnen som kom fram till byn. De vuxna och de två yngsta barnen dog på vägen. Den äldre brodern i syskonskaran var 18 år och dog redan vid ankomsten till byn. Den två år yngre systern var i livet fram till 1795. Deras yngre bror var bara 13 år när de anlände till Ukraina. Han klarade sig och bildade så småningom familj i byn. Han gifte sig med en kvinna från Röicks, fick fem barn och blev till slut drygt 60 år. Som enda överlevande i familjen kunde han föra sin släktgren av Utas vidare.
Framme vid den blivande byn
Vid framkomsten kände svenskarna sig lurade. Det enda som fanns på platsen var en
kosackgarnison. Ingenting av allt det som de blivit lovade fanns där och väntade på dem. Det existerade inte några färdiga hus eller färdigsådda åkrar och det fanns inte heller något virke att bygga husen av. Bytraditionen har berättat att svenskarna fick hjälp av en gammal kosack från garnisonen att gräva ut enkla jordhålor (de kallas zemljankor).
Svenskarna byggde sin by på Dnipros västra flodstrand. Den jord som tilldelades gruppen delades upp mellan de familjer som fanns kvar efter den långa vandringen. Varje familj fick 60 desjatiner jord vilket motsvarar ungefär 66 hektar.
Dödligheten var hög bland svenskarna. Dödsorsakerna finns noterade i kyrkboken och det var mest mag- och tarmsjukdomar byborna dog av. Enligt kyrkboken fanns det 135 personer kvar i mars 1783 vilket bara är lite drygt 10 procent av den skara som lämnade Dagö hösten 1781. Den lilla skaran av änkor, änklingar och ungdomar fick helt enkelt bilda nya familjer tillsammans. Det första lilla barnet som föddes i byn var en Martis som kom till världen i mars 1783.
Jordbruk, fiske och jakt var inte detsamma vid floden som svenskarna var vana hemifrån Dagö. Klimatet var också ett helt annat med tropisk hetta, torrperioder, kyla och snö. Vädret gjorde det svårt för byborna att få fart på jordbruk och boskapsskötsel. Fisket blev deras räddning och överlevnad. Kosackerna lärde dem bland annat att fiska med ryssjor.
Svenskarna vid Dnipros flodstrand försökte sig på fårskötsel och odlingar av flera olika slag. De svenska kvinnorna blev kända i trakten för sitt hantverk och tillverkning av tyger, strumpor, vantar, mössor med mera.
Den södra delen av Gammalsvenskby, nära det som kallades Donses Spitsen. Gårdarna på bilden tillhörde familjerna Kotz före 1929. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2015.
Nya kolonister
1787 anlände en grupp polsk-tyska kolonister till byn. De kom från Danzig (dagens Gdansk i Polen). De flesta drog vidare efter en tid medan några familjer blev kvar. Ett av namnen vi känner igen bland svenskbyborna är efternamnet Herman. Mellan åren 1791–1792 anlände också ett antal svenska krigsfångar till byn. De ska ha blivit tillfångatagna under Gustav III:s ryska krig. Efternamn som Westerberg, Barkvall, Hernberg och Norberg har sedan dess funnits i byn. Men Norbergs ättlingar har senare bestämt hävdat att deras förfader hade kommit från Finland och inte från Sverige.
År 1804 kom en grupp tysk-lutherska familjer till Gammalsvenskby. Familjerna inkvarterades hos svenskarna under drygt ett år tills deras egen by, Mühlhausendorf var färdig. Redan 1805 anlände nästa grupp tyska kolonister som också de fick inkvarteras hos svenskarna medan de byggde sin by. Deras by fick namnet Schlangendorf. Den tredje gruppen kolonister var tyska katoliker och anlände samma år, 1805. De byggde byn Klosterdorf nordöst om Gammalsvenskby. Under tiden bygget pågick bodde de hos svenskarna samt i några öde jordhålor där det tidigare hade bott svenska kolonister.
Till en början var svenskarna inte förtjusta i sina nya grannar eftersom de inkräktade på den jord som de svenska bönderna fått sig tilldelade vid sin ankomst. Trots det så skedde ändå en utveckling hos svenskarna med hjälp av de effektiva, tyska grannarna. Alla tre tyska byarna tillsammans med Gammalsvenskby bildade senare bykomplexet Zmiivka, som det heter idag.
Befolkningen i Gammalsvenskby ökade inte särskilt snabbt. 1834 fanns det 239 invånare i byn varav 122 män och 117 kvinnor. De var fördelade på 40 familjer. Medelåldern var mycket låg och det var bara runt cirka 50 av byborna som var äldre än 30 år och födda på 1700-talet. Sånt som minnen, traditioner och seder från Dagö bleknade bort till viss del. Det som levde vidare förutom språket var bostädernas inredning och tomternas planering. Även seder och bruk runt stora årliga högtider levde vidare från Dagötiden liksom ordning för dop, konfirmation, vigsel och begravning. Också ett antal sagor, sägner, ordspråk och lekar levde kvar och fördes vidare i bybornas traditioner.
En byväg på våren i den nordöstra delen av Gammalsvenskby. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2015
1800-talets vedermödor
Det går inte att få med allt som den svenska byn råkade ut för men jag ska nämna några saker. Somrars hetta och torka gjorde att svenskarna inte fick några skördar. Och det som solens hetta sparade av deras spannmål tog i stället de stora svärmarna av gräshoppor. Vintrarna i byn var ofta kalla och snörika. Under vinterperioderna hade byborna jobb att värja sig mot stora vargflockar som drog omkring. Det drog också omkring banditgäng och mordbrännare på landsbygden bland kolonierna.
I en förteckning från 1801 noterades vad svenskarna arbetade med i byn. Det fanns sex fiskare, två snickare, en smed, en krögare, 13 vävare och fem bönder. Byborna vävde tyger och fiskade gädda, abborre, mört och braxen. Kvinnorna i byn spann, virkade och stickade. Deras tröjor, vantar och sockor var väldigt populära på marknaderna runt omkring.
Tidig vår 1835 bröt elden ut bland stugorna i byn. Husen var byggda med tak av vass och halm och branden spred sig snabbt. Byns små brandsprutor förslog ingenting och byn brann ner till grunden. Byborna fick koncentrera sig på att rädda så mycket av sitt lösöre som möjligt. Fattigdomen var stor i byn vid den här tiden och byborna genomförde en stor prestation när de sen byggde upp sin by igen före vintern samma år.
En byväg som kallades Nibigatna före 1929 men idag heter den Strandvägen (översatt från ukrainska). Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2015
I oktober 1853 bröt Krimkriget ut. Ryska militärmyndigheter upprättade ett militärsjukhus i byn och soldater var inhysta i de svenska gårdarna. Olika epidemier tog fart bland soldaterna och spred sig också till civilbefolkningen. Nästan 50 bybor dog i kolera och nervfeber. Återigen minskade befolkningen i byn från att 1850 ha varit 304 invånare. Banditskaror härjade på landsbygden till följd av kriget. Det var inte lika enkelt att hålla dem i schack medan det pågick.
År 1856 genomfördes en namnreform i byn. Svenskarna som aldrig hade haft annat än sitt fadersnamn som efternamn fick nu lägga till nya efternamn. Det föll sig naturligt att de nya släktnamnen blev de gårds-, by- och familjenamn de hade på Dagö. På det sättet kom Hinas, Knutas, Martis, Utas och flera namn att bli de släktnamn som följt med svenskbyborna och deras ättlingar in i vår tid.
År 1870 hade byn 456 invånare och jordbristen började göra sig påmind. Det genomfördes en allmän delning av gårdarna för att flera skulle få äga sin jordlott privat. 1872 bestod byn av 40 så kallade helgårdar med 60 desjatiner var (66 hektar) och 17 småbrukarställen med 12 desjatiner var (13,2 hektar). 1874 kom en order om att kolonister som fått privat äganderätt till sin jord hade skyldighet att ställa upp med rekryter till landets försvar. Den allmänna värnplikten i Ryssland var 16 år varav sex år i aktiv tjänst. Den äldste sonen i varje familj var undantagen militärtjänst. Svenskbybor tvingades sen ut för att delta i det ryskturkiska kriget 1876–1877.
Den lilla församlingen hade en liten träkyrka som byggts på kejsarinnan Katarina II:s tid. De bad om en svensk präst men under alla år var det flera tyska präster och präster från Finland som fick tjänst hos dem. Den lilla kyrkan förföll alltmer och 1884 genomfördes en insamling till en ny kyrka. Pengar samlades in från Sverige och flera andra länder. Den nya kyrkan med sin gyllene kupol och kors var färdig vid midsommartid 1885. Trots att svenskarna fått en egen kyrka fick de ännu en gång en tysk präst i byn. När det gällde lärare hade byn tidigare haft en svensk lärare i en av byborna men 1896 fick de äntligen och för första gången en svensk nyutexaminerad lärare i Kristoffer Hoas.
Gammalsvenskby kyrka. Framför kyrkan står ett monument med Ukrainas vapen och texten ”Landets framtid beror på oss”. Monumentet är en symbol för det självständiga Ukraina. I juli 2022 under den ryska ockupationen förstörde ryssarna
monumentet. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2015
1900-talet med krig, revolution och svält
År 1904 bröt det ut krig mellan Ryssland och Japan. Femton yngre män från
Gammalsvenskby kallades in i kriget. En av svenskarna stupade i kriget men alla de andra kom hem med livet i behåll. 1914 var det dags igen. 130 män från Gammalsvenskby kallades in och fick dra ut i fält när första världskriget startade. Flera fick slåss mot turkar vid den kaukasiska fronten. Andra slogs mot tyskar, österrikare och ungrare. Krigets frontlinje var inte alls långt från byn 1916–1917.
Mellan åren 1886 – 1926 emigrerade något hundratal svenskbybor till Kanada. Senare började också en utflyttning till Sibirien där det på flera platser öppnades upp för nya kolonier. Mellan 1898 – 1910 flyttade ett knappt hundratal svenskar till Sibirien. Att så många valde att emigrera hade med jordbristen och den ryska militärtjänstgöringen att göra.
Och så kom den ryska revolutionen 1917. Tsar Nikolaj II tvingades abdikera i mars. Senare samma år, närmare bestämt i november, tog det lilla bolsjevikpartiet med bland andra Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Josef Stalin över makten genom en statskupp och revolutionen var ett faktum.
I Gammalsvenskby hade gruppen jordlösa lantarbetare ökat vid den här tiden och våren 1918 bildades ”De jordlösas förening”. Samtidigt bildade några yngre kommunister ”Den röda tribunalen” som skulle verka för att få till en jordreform i byn. ”De röda” planerade illdåd som turligt nog inte blev av, kanske berodde det på alla de invecklade släktband som fanns i byn. ”De röda” i byn hade stöd av ett band bolsjeviker som etablerat sig i trakten. Men när bolsjevikerna gav sig av blev ”de röda” i byn ansatta av ”de vita”, de så kallade antibolsjevikerna, och ledaren för ”de röda” i byn misshandlades svårt. Under det följande inbördeskriget mellan ”de vita” och ”de röda” plundrades byn och några bybor blev mördade. Men byn överlevde än en gång.
År 1921 drabbades Ryssland av en svår torka och under perioden januari – maj dog 80 bybor av undernäring och sjukdomar till följd av den. Vid den här tiden i Ryssland var det inte politiskt lämpligt att skriva brev med rop om hjälp. Men Kristoffer Hoas var finurlig nog att skicka brev till Sverige med bibelcitat för att be om hjälp. Ett sådant citat var hämtat ur Lukas 8:24: ”Mästare, hjälp vi förgås”. Han blev bönhörd och på självaste julafton 1921 anlände Gösta Cedergren från Röda Korset med livsmedel till byn.
Vid påsktid 1922 var det återigen ett allvarligt läge i byn. Svälten var svår och sjukdomar som tyfus och dysenteri härjade allmänt. Det var flera dödsfall i byn varav några var äldre ensamma bybor och några var små barn som inte orkade stå emot svält och sjukdomar. Tiggare svalt ihjäl på vägarna och husen saknade ibland tak eftersom materialet hade använts som nödfoder åt djuren.
På morgonen, påskdagen 1922, kom en vit ångare uppför floden. Den hade både svenska flaggan och Röda Korsets flagga i fören. Det var svenska Röda Korsets expedition som leddes av missionären Wilhelm Sarwe. Han anlände verkligen i tid för att rädda byborna från att gå under. Min farmor och farfar var 13 respektive 14 år då och jag kan se framför mig hur de stod där på flodstranden när hjälpen från Sverige anlände.
1923 genomfördes den stora jordreform som ”de röda” hade eftersträvat. I södra Ukraina hade normen blivit 2 7/8 desjatiner per person i hushållen. Jorden omfördelades nu efter familjernas storlek i stället. Det blev både motsättningar mellan byborna och jordbrist. En ny by som kallades för Nysvenskby grundades cirka 17–18 kilometer från Gammalsvenskby. Och ännu en liten dotterkoloni som kallades Svenskåker var på gång. Men den hann bara påbörjas innan planerna på att flytta till Sverige blev verklighet.
Släktens gård på Strandvägen i Gammalsvenskby. Huset har stått kvar i alla år men sen kriget startade 2022 är det osäkert om det finns kvar. Foto: Kerstin Mattiasson Utas april 2015
Till Sverige
Den 1 september 1927 skrev 136 av bönderna i byn under en skrivelse och riktade en bön till ”Våra stamfränder i Sverige, Finland och Amerika”: ”Om Gud ej manar goda människor till vår undsättning, måste vi förr eller senare förgås!” Det var inte enkelt att få ett utresetillstånd eftersom byborna motarbetades av de ryska myndigheterna. Till och med Sveriges diplomatiska sändebud i Moskva motarbetade dem.
Kristoffer Hoas, som numera var präst i byn, och kyrkvärden Johan Irjasson Buskas lyckades ta sig ut ur landet och anlände till Sverige strax före jul 1928. Deras uppgift var att försöka påverka svenska myndigheter att ta emot svenskbyborna. De lyckades och våren 1929 fattade den svenska regeringen beslut om inresetillstånd för gruppen. Även de ryska myndigheterna kom med ett positivt besked om att utresetillståndet var beviljat.
Svenska kommunister från Kominterns högskola i Moskva försökte övertala byborna att inte resa till Sverige. Övertalningsförsöken lyckades inte och byborna ordnade med försäljning av sina gårdar och allt sitt lösöre. Det var 888 bybor som lämnade Gammalsvenskby den 23 juli 1929 på de ryska flodångarna ”Tjugofemte oktober” och ”Vorovskij”. När de började sin resa nerför floden, mot Cherson, vinkade de till avsked och sjöng för de tyska släktingar, vänner och grannar som stod kvar på stranden.
Den 24 juli kunde svenskbyborna gå ombord på det turkiska fartyget Firuzan i Cherson. De anlände sen till hamnstaden Constantsa i Rumänien den 26 juli. Därifrån fortsatte de med tåg genom Ungern, Österrike och Tyskland. På morgonen den 1 augusti 1929 anlände svenskbyborna till Trelleborg i Sverige. De inkvarterades på det gamla nedlagda regementet i Jönköping. Där fanns det tillgång till vårdpersonal och det inrättades också skola och arbetsförmedling i kasernerna.
Det var inte så enkelt att svenskbyborna bara kunde bosätta sig och skaffa arbete eller köpa gårdar. De var först tvungna att komma ut i jordbrukspraktik på gårdar och gods runt om i Sverige. Svenskbyborna som hade trott att de skulle kunna fortsätta vara samlade på samma ställe var besvikna. Det var också en besvikelse för många att bli sämre behandlade som statare i Sverige än de var vana att själva behandla sina drängar och pigor hemma i byn.
Mina farföräldrar var 20 respektive 21 år gamla när de anlände till Sverige. Tillsammans med farmors mor och syskon hamnade de som statardrängar och pigor på gårdar i Halland. Farmor och farfar gifte sig i Askome kyrka 1930 innan de samma år flyttade vidare till Gotland. De arbetade till en början på en gård i Roma innan de så småningom kunde flytta till en egen gård.
Många i Sverige förvånades över den gammaldags men rena svenskan som de nyanlända pratade vid sin ankomst. Språket hade svenskarna vårdat i alla tider trots att de till och med hade varit förbjudna att prata det. De hade också vårdat sin kristna tro under alla år och den hade varit dem till stor hjälp under all nöd. Jag kan också nämna svenskbybornas klara röster och vackra sång. Det fanns en kör redan i Gammalsvenskby och det finns en kör i Sverige. Man hör sällan psalmsången ljuda så vackert som när kören och alla ättlingarna sjunger tillsammans i Roma kyrka på ankomstdagen till Sverige varje år
Gammalsvenskbykommittén hade bildats i juni 1929. Det gällde att hitta bosättning och arbete åt svenskbyborna. Kommittén ordnade en insamling och köpte in ett antal gårdar för deras räkning, främst i Skaraborgs, Jönköpings och Gotlands län. Där fick de slå sig ner och göra avbetalningar på sina gårdar tills de var betalda.
Runt 80 svenskbybor reste vidare till släktingar i Kanada 1930. 243 personer återvände till Gammalsvenskby och Sovjetunionen i tre olika grupper under åren 1929 – 1931. Men två tredjedelar av gruppen som fanns kvar i Sverige kom att bosätta sig på Gotland. En stor grupp bosatte sig i Jönköpingstrakten och några familjer i Stockholmsområdet.
Så har vi nu följt svenskbyborna från Dagö i Estland, genom det forna Sovjetunionen och till Sverige och Gotland. Idag brukar man säga att ungefär tio procent av Gotlands befolkning är ättlingar till svenskbyborna. Och som sagt, deras efternamn klingar bekanta på Gotland.
2016 startade föreningen Svenskbyborna ett DNA-projekt med syfte att ta reda på varifrån svenskbyborna kom från början. Deras förfäder invandrade till Dagö från Finland och Baltikum under 1200-talet men man visste inte varifrån i Sverige de kommit. 25 personer med svenska föräldrar som är födda i Gammalsvenskby lämnade DNA. Genetikprofessor Mattias Jakobsson och hans medarbetare på Uppsala universitet ledde arbetet och har sammanställt resultatet
I mars 2020 kom en preliminär analys som visade att svenskbyborna bara har en ytterst liten inblandning av ukrainare. Det innebär att den svenska befolkningen i Gammalsvenskby inte blandat sig så mycket med andra folkslag sen de anlände till Ukraina. Resultaten visade som väntat släktskap mellan de 25 personer som lämnat DNA. När deras DNA jämförts med andra grupper i Sverige och de nordiska och baltiska länderna så visade studien att svenskbyborna är mer genetiskt lika människor i de baltiska länderna.
Föreningen svenskbyborna kommer att fortsätta att forska med hjälp av historiker,
arkeologer, språkvetare, DNA och annan vetenskap för att försöka få fram varifrån de kom från början, svenskbyborna.
Sommar i Gammalsvenskby. Foto: Kerstin Mattiasson Utas juni 2019
Jordbruksodlingar bakom gårdarna på Strandvägen i Gammalsvenskby. Floden Dnipro i bakgrunden. Foto: Kerstin Mattiasson Utas juni 2019
Svenskbybor i världen
De svenskbybor som reste tillbaka till Gammalsvenskby hamnade ur askan i elden kan man säga. Förutom kollektiviseringen av allt jordbruk så blev det även fattigdom och svält. Redan 1932–1933 förekom det deportation och avrättningar. Men det blev värre under åren 1937– 1938 när 18 svenskar fördes bort och avrättades. De påstods motarbeta Sovjetunionen. Det fanns angiveri även i den egna byn.
Minnessten vid Gammalsvenskby kyrka, över de 18 svenskar som fördes bort och avrättades 1937–1938. Foto: Kerstin Mattiasson Utas 2015
Tyskarna intog den här delen av Ukraina i augusti 1941. De tyska myndigheterna beslutade att evakuera svenskbyborna till Polen 1943. Och skaran av svenskar från flodstranden vid Dnipro gav sig i väg mot Polen, till fots och med kärror. Hälften av dem hamnade i arbetsläger i Polen och den andra hälften av gruppen i Tyskland. Ett femtiotal kunde ta sig tillbaka till Sverige 1945 medan större delen av byborna, cirka 250 personer, skickades till arbetsläger i Komi, Sibirien.
Många svenskbybor lyckades återvända till sin hemby från arbetslägren. Några fick sen utresetillstånd från Sovjetunionen 1965. Men efter 1965 dröjde det ändå fram på 1980-talet innan kontakten mellan byn och Sverige kunde återupptas.
Fram till idag har det funnits svenskättlingar och svensktalande familjer i Gammalsvenskby. Den 24 februari 2022 kom kriget till Ukraina och byn och i dag finns endast ett fåtal personer kvar i Gammalsvenskby. Många är nu utspridda på andra orter främst i Ukraina, Sverige och Polen.
Förutom svenskbyättlingarna i Gammalsvenskby, Sverige och Kanada finns det ättlingar även i Tyskland och ryska Sibirien vad jag känner till.
Kerstin Mattiasson Utas
2023-10-06
Källor
Utgivna böcker:
- Svenskbysläkter (1994) – Hedman Jörgen
- Historien om Gammalsvenskby och svenskättlingarna i Ukraina (2023) – Hedman Jörgen och postum medverkan av Ålander Lars
- Svenskbyborna (1982) – Utas Jan
Webbsida: www.svenskbyborna.se – Föreningen Svenskbyborna
